A perfect piece of DNA...

Asså shit det måste vara nått fel på mig eller så e saker och ting helt rätt vad vet jag. Mitt självförtroende. Mitt ego självfötroende. Det verkar leva sitt egna liv, mitt gigantiska självförtroende. Vart jag än går vad jag än tänker på så e jag störst bäst och vackrast. Är det den där lilla kvartsitalienarn som syns i mitt självförtroende eller har jag bott så länge i förorten att mitt självförtroende gått och blivit turk(störst, bäst och vackrast)? det kan jag inte svara på men en sak vet jag. Jag har så bra självförtroende just nu att det känns som om jag skulle kunna förföra varje kvinna (oavsett ålder) jag går förbi och när jag är ute och spatserar så känns det som om Jag är världens centrum ,"like im the star of this show, the show that we call life". Det känns som om alla tittar på mig allas blickar granskar mig noggrant och jag vet att det gillar vad de ser att de gärna vilar sina ögon på mig.

Är det fel att ha så här mycket självförtroende?

Vissa tycker det ja. Men. Så länge jag inte visar att jag tycker att jag är Guds vackraste skapelse här på jorden inför andra så lider ju ingen av det förutom dom som inser att Guds vackraste skapelse(moi) är upptagen.

/Alfie