Life is just beautiful

När allt kommer omkring så är ju livet helt underbart allt bara rullar på, det finnns inga hinder. Skolan vad är det, man kan ju allt redan. Föräldrarna är ju helt underbara, dem e så sjukt snälla å trevliga och vi är verkligen så nära varandra, vi har det där rirktiga föräldra/barn förhållandet det är nästan så att det känns som om de är mina bästa vänner. De låter mig ju göra vad jag vill gå vart jag vill, sova vart jag vill, jag får bara vara. Och det bästa är väl att vi kan prata om allt!
Allt är ju tipp topp, inget som stoppar en, jag är aldrig ledsen, jag har min flickvän, jag har mina vänner, vad mer behöver eller begär jag.
Jag menar alla klaggar på hur de mår, allt som är ivägen, alla hinder som dyker upp, helt enkelt deras stålgråa vardag. Jag fattar inte, jag kan väl inte vara den enda som har det toppen, en flickvän som älskar mig, riktiga vänner, pengar på fickan, mat i magen jag menar jag gör ju som jag vill när jag vill mitt frihet är min egen. Eller.

Nej nu ska jag sluta, jag ljög, förlåt min läsare ty jag har syndat, det är inte alls så livet är för mig, hinder ett fåtal, bra vänner sure men jag tröttnar snabbt andra saker tänker jag inte ens nämna man kan säga så här; när man tror att allt, eller det mesta i livet går som en dans på rosor och man har det allmänt bra eller väldigt bra för den delen så är det alltid något eller någon som sticker en i ryggen och min vardag blir lika stålgrå som din. Ensam och grå.