"En storm vi måste orka rida ut"

Jag tror att, om något som har med känslor att göra söndras av någon anledning så tar det väldigt lång tid innan det kan repareras helt om det ens kan repareras överhuvud taget. Det är som exemplet med de två husen, ett som var byggt på sand och ett på klipporna, stormen kom och det hus som hade en dålig grund, det huset som var byggt på sand, blåste omkull och störtade ner i havet. Och om man känslomässigt har söndrats av någon anledning i ett förhållande, om huvudhörn stenen eller grunden till förhållandet är av dåligt material eller det behöver inte vara av dåligt material det kan bara vara det att grunden fått sig ett par smällar så tror jag att det måste stöttas och man måste hålla ännu hårdare när stormen väl kommer.

Alla förhållanden hamnar så småningom i sitt stormväder, av vilket slag kan man för det mesta inte förutse. Men oavsett om det är smågnabb eller riktiga storbråk så tar varje ord eller blick lika hårt. Har man då en taskig grund att stå på, en grund som har fått ta ett par smällar, varför sparka på någon eller något som legat nere. Varför börjar man inte stötta upp detta förhållande istället med mer kärlek och ömma ord för att kunna och orka ta sig igenom stormen, stormen som alltid kommer förr eller senare stormen som jag vill "orka rida ut" trots att (vi inte fick eller) jag inte lade den bästa grunden så älskar jag när det är vindstilla. Det fläcktar till ibland men det är inga hårda, kalla vindar de är ljuva, lika lena som silke och värmer och låter oss bättra på den grund som en gång södrats.