Werfading

Allt känns en gnutta jobbigt just nu. Det känns som om jag inte riktigt vet var jag har alla. Vem ska jag prioritera. Helt enkelt, "Är det värt det?"
Kompisarna känns jätte långt borta. Min familj gör saker utan mig, oftast saker som de vet att jag skulle vilja vara med på och det känns som om de gör det för att de tycker att jag är alldeles för långt borta inte bara fysiskt utan även långt borta från dem mentalt(och vill locka mig närmre). Hon vet inte riktigt vad hon vill hon säger att hon känner sig allt längre ifrån mig och hon kanske har rätt, vem vet? Jag vet inte hur jag ska få till det, planera in så att jag får mer tid med kompisarna, hur jag ska komma närmare min familj igen utan att behöva vara hemma allt för ofta, och jag vet absolut inte vad jag ska göra för att reparera.
Ord fungerar inte hur länge som helst, jag måste börja låta mina handlingar tala. Kanske kolla en rulle efter skolan, börja prata mer med mina föräldrar och familj, sen vet jag inte alls hur jag ska göra för jag försöker.
Hade det varit någon som frågade mig, berättade för mig om sin situation och bad om råd från mig så hade jag kunnat rabla upp tusen olika lösningar och alternativ, för när det kommer till andra än mig själv så är jag lite av en relationsexperkt. Och det är just där kruxet sitter hur jag än vänder och vrider på mitt liv så får jag det inte att fungera, alla mina relationer håller på att dunsta bort, och allt är mitt fel mer mer än mindre.
Det känns som om de förhållande jag värdesätter mest är på väg att tyna bort eller ändra skepnad, jag är inte lika närvarande som jag varit, inte dem heller. Så som allt går just nu så är jag nog den som lämnas ensam kvar. Och jag har bara mig själv att skylla, bara mig själv.